Hur kan vi styra om marknadens kortsiktiga fokus mot ett mer långsiktigt?
I november 2019 arrangerade Swesif årets nordiska SIF-konferens. Robert G Eccles, Visiting Professor of Management Practice vid Saïd Business School, University of Oxford inledde som första keynote-talare med att resonera kring relationen mellan ett företags brådskande och dess långsiktiga behov och utmaningar. Bland annat använde han den globala rörelsen Extinction Rebellion som exempel för att illustrerade hur ett mer långsiktigt fokus bland kapitalmarknadens aktörer kräver en känsla av brådska och akut läge. Forskning har visat att en folklig rörelse med 3,5-4% av befolkningen bakom sig kan skapa förändring.
Extinction Rebellion skapades från början av akademiker i England, är välkänt bland de flesta millennials men har på senare tid även börjat locka seniora personer från kapitalmarknaden. ”Målet är att mobilisera samhällets resurser för att nå resultat”, förklarade professor Eccles, som berättade hur ledarna för Extinction Rebellion använder samhällets sätt att mobilisera resurser under andra världskriget som exempel. ”Till skillnad mot stora folkliga rörelser tidigare i modern tid, som till exempel mot USAs krig i Vietnam, fokuserar Extinction Rebellion inte på en specifik fråga utan på hela samhällssystemet”, berättar han. Till skillnad från traditionellt folkliga rörelser är man inte anti-företag. För att nå resultat i klimatfrågan måste samhällets olika grupper samarbeta. Hur detta ska ske kan Professor Eccles idag inte säga men pekar på att känslan av brådska börjar sprida sig i näringslivet, inklusive finansbranschen. Han lyfter fram två organisationer i USA som arbetar för ett ökat långsiktigt fokus för företag och investerare. Båda startade 2016, dvs året efter att FN antog sina 17 hållbarhetsmål. FCLT Global, som beskriver sig själv som ”en ideell organisation som arbetar för att uppmuntra ökad långsiktighet vid beslutsfattande i företag och kapitalförvaltningsorganisationer” (https://www.fcltglobal.org), är den ena. Den andra är Strategic Investor Initiative (SII), som är en koalition mellan ledande företag och investerare, som arbetar för att styra om kapitalmarknaderna mot ökad långsiktighet. SII startade som en reaktion mot att båda sidor upplevde att den andra tvingade fram kortsiktigt tänkande. Bland annat har man lagt fram förslag om att alla företag bör presentera sina långsiktiga planer (https://cecp.co/home/our-coalition/strategic-investor-initiative/ ).
De flesta långsiktiga planer är enligt Professor Eccles inte särskilt bra. ”Alla vet att syftet är att komma bort från kvartalstänkandet och redovisa en långsiktig plan. SII med flera har tagit fram riktlinjer och arbetar med företagen men de power-point presentationer, som kommer ut från företagens kommunikationsavdelningar tenderar att bli polerat marknadsföringsmaterial, som inte alls reflekterar långsiktigt tänkande” förklarar han. Sammanfattningsvis menar Professor Eccles att det finns en hel del intressanta initiativ fokuserade på ökat långsiktigt tänkande men de behöver få ökad spridning.
Den andra aspekten av ökad långsiktighet, förklarar han, är relationen mellan resultat inom ESG och finansiellt resultat. Inom detta område har arbetet pågått mycket längre genom till exempel stiftelsen Global Reporting Initiative (GRI) (https://www.globalreporting.org/Pages/default.aspx ), Sustainability Accounting Standards Board (SASB) (https://www.sasb.org/ ), och International Integrated Reporting Council (IIRC) (https://integratedreporting.org/). Enligt Professor Eccles kom företagssektorn generellt igång med sitt hållbarhetsarbete tidigare än den finansiella sektorn och låg länge före. En del var för syns skull, hållbarhetsarbetet hade sällan någon hög status och bedrevs ofta som en sidoverksamhet parallellt med den affärsmässiga. Samma uppdelning skapades inom finanssektorn ”men detta har nu ändrats”, menar professor Eccles, i takt med att studier av olika slag har publicerats. Akademiska rapporter har skrivits av Professor Eccles med flera, till exempel George Serafeim, som Eccles menar är bäst med sin forskning kring väsentliga ESG-faktorer och dess effekt på företags finansiella utveckling. Resultaten är vid detta lag väl dokumenterade enligt Professor Eccles. Såväl akademiker som investerare har gjort och publicerat studier. ”Genomgående i alla studier är fokus på väsentlighet och tidshorisonten är 7-8 år oavsett om det som mäts är aktiekurs- eller resultatutveckling eller avkastningsdata”, berättar han. ”Det tar 7-8 år och det är därför som långsiktighet och ESG är två sidor av samma mynt”, fortsätter han, och denna långa tidshorisont går på tvärs mot gällande kortsiktighet pådrivet inte minst av kvartalsvis rapportering och uppföljning. För att få långsiktighet att bli det nya normala räcker inte avsikter och empirisk bevisning för att branschen ska förändra sitt beteende. För detta krävs enligt Professor Eccles tre saker: ändrad rapportering, engagement och att bolag börjar publicera vad han kallar ett statement of purpose. ”Ändrad rapportering kräver standards för icke-finansiell information, dvs ESG-information, på samma sätt som vi har för finansiell information, dvs redovisningsinformation.” Eccles tror inte på att marknadskrafter kommer att driva fram sådana standards, utan vad som krävs, menar han, är reglerade, helst globala, standards precis som för redovisningsinformation och ”de måste vara lika fasta och revideras på samma sätt som redovisningsinformation så att det blir frågan om styrelsens positiva intyganden, ej negativa. Det är enda sättet att göra icke finansiell information lika viktig som finansiell information”, betonar han. Professor Eccles påminner om att motståndet mot publicerandet av redovisningsinformation en gång i tiden lät likadant som det mot icke-finansiell information gör nu.
Det är viktigt att skilja mellan ESG och impact menar han. ”Det är olika saker. ESG handlar i allt väsentligt om problemen och impact om de sidoeffekter som världen bryr sig om”. ”Vi måste börja prata om impact i fråga om noterade aktier”. Vissa är skeptiska till detta och menar att impact kräver additionalitet och intentionalitet. Dock, betonar Eccles, ”kommer den största effekten av alla de pengar som företag och investerare satsar på att uppfylla FNs hållbarhetsmål inte att uppnås genom investeringar i privata företag utan i marknadsnoterade”. ”Den stora frågan är hur man kan styra besluten om resursallokering i såväl företags- som investeringsvärlden så att de syftar till att uppnå hållbarhetsmålen och balanserar resultaten av dem mot de ESG mål som leder till väsentliga finansiella effekter och de positiva och negativa sidoeffekter som skapas av företag. Vi behöver standards för både ESG-information och impact”. ”Impact är svårast, menar han, eftersom mått på effekterna är kontextbaserade”. ”Extern information behövs”, fortsätter han. Först av allt krävs därför bättre rapportering, baserat på standards, och därefter behövs seriöst engagemang från såväl företag som investerare. Riktigt effektivt engagemang tror professor Eccles att vi får först när dialogen förs mellan de som faktiskt fattar investeringsbesluten och företagens ledningar. När portföljförvaltare ställer frågor om ESG och impact på företagens telefonkonferenser, på bolagsstämmor och på enskilda möten, ”då blir det på riktigt”, säger Eccles.
För det tredje tror Eccles att vad som krävs är att företagens styrelser publicerar vad han kallar för ett företags ”Statement of Purpose” baserat på ett företags individuella sammanhang och relation till sina intressenter. ”Uttalandet är subjektivt och måste göras av styrelsen”, betonar han. Han lyfte frågan för några år sedan i boken Integrated Reporting. Flera år gick utan några egentliga reaktioner förrän sommaren 2019 när Business Roundtable, en sammanslutning av VD:arna för USAs största företag, publicerade ett nytt ”Statement on the Purpose of a Corporation” genom en stor annons i Wall Street Journal, där man tydligt deklarerade att ett företag har lika stort ansvar mot alla sina intressenter. Aktieägarna är bara en av dessa kategorier. I sitt förra policy-uttalande, ”Statement of Corporate Purpose”, som publicerades 1997, deklarerade man att ett företags yttersta ansvar är mot sina aktieägare enbart. Omsvängningen kom som en stor överraskning för Professor Eccles. Många hävdar fortfarande att det legala ansvaret en styrelse har är att i första hand arbeta för aktieägarnas intressen, vilket man definierar som att arbeta för så god aktiekursutveckling som möjligt. Professor Eccles invänder mot denna definition och betonar att det legala ansvaret för en styrelseledamot är mot företaget. Han har därför inlett en kampanj tillsammans med kollegor på Oxford Said och Hermes Equity Ownership Services med målet att 2025 ha fått styrelserna för alla listade företag att publicera ett kort Statement of Purpose. Uttalandena ska spegla varje individuell styrelses specifika mål för företaget kopplat till strategi och allokering av kapital. ”Sådana uttalanden av företagens styrelser skulle automatiskt leda till ett mer långsiktigt tänkande och agerande”, tror professor Eccles. Uttalandet skulle också ge stöd och styrning för företagens externa rapportering eftersom man behöver följa upp om man är på väg att nå sitt syfte eller inte.
